Junseletiken – politiskt slagträ.


Nu har Naturvårdsverket och regeringen fattat ett historiskt beslut.
Den invandrade vargtiken som ställt till med problem på grund av sin närvaro i renbeteslandet, och som har flyttats tre gånger, men som alltid har återvänt till den plats varifrån hon blivit flyttad.

Nu har den ryskfödda tiken funnit en partner, en varghane från ett värmländskt revir.
Dessa verkar ha funnit sitt eget revir i trakterna kring Junsele, och får tiden och livet ha sin gång så kommer det till våren att födas en kull vargvalpar av genetisk betydelse för hela den svenska vargstammen.
En kort förklaring av den betydande genetiken är att de svenska vargarna är så inavlade att släktskapen är närmare än helsyskon.

Hur kommer det sig då att regeringen nu går emot alla tidigare åtgärder med allt vad det innebär av skyddsjakt, licensjakt, flytt efter sövning eller vad de uppfunnit för tillfället?
Har det skett ett biologiskt mångfaldsuppvaknande?
Är det gulligt med valparkänslor?
Eller vill staten helt enkelt bara djävlas med rennäringen?

Det är förmodligen inget av ovanstående, utan det handlar om att inte hamna inför rätten, EU-rätten i detta fall. Sverige har dom senaste åren fått hård kritik från EU för den jakt på varg som enligt regeringen är tillkommen för att minska inaveln i den svenska vargstammen. Det är fortfarande en obesvarad gåta hur man genom avskjutning minskar inaveln i en stam? Det får ju bara till följd att än färre vargar ska finna och para sig med varandra.
Beslutet att låta dessa vargar leva är grundat på rädsla för rättsliga repressalier, inget annat.
Men oavsett orsak så är det ett beslut i rätt riktning.

Jag har i flera år och vid ett flertal möten efterfrågat synpunkter på två väldigt viktiga instansers skrivelser, nämligen EU:S art och habitatsdirektiv och FN:s ILO-konvension 169.

EU:s art och habitatdirektiv
: anger vilka arter och naturtyper som ska skyddas inom EU. Vilka dessa är har gemensamt bestämts av medlemsländerna inom EU. I direktivet upptas över 1 000 arter varav ca 150 finns i Sverige. Av 231 naturtyper har vi 88. Direktivet infördes 1992 men började gälla i Sverige då vi blev medlemmar i EU 1995.

ILO-konventionen 169:Konventionen om ursprungsfolk och stamfolk (ILO:s konvention nr 169, Indigenous and Tribal Peoples Convention) är en konvention som antogs av ILO (International Labour Organization) 1989. Den bygger bland annat på att principerna från FN:s övriga rättighetsdeklarationer skall tillämpas även på ursprungsbefolkningar.
Norge och Danmark har ratificerat konventionen, däremot inte Sverige som utreder samernas rätt till mark och vatten, liksom jakt- och fiskerättigheter.

Detta är två korta men viktiga texter. Syftet är att vi inom normen, vi som vuxit upp i ett modernt och välfungerande välfärdssamhälle helt enkelt ska tvingas att tänka på de som inte passar in i samma mall som vi. Ursprungsbefolkning för oss i Sverige är samerna. Ett folk som historiskt sätt stått utanför samhället och haft sitt eget samhälle i samhället. Deras nomadiserande livstil har omöjliggjort ett modernt och välfungerande välfärdssamhälle, och därför är dom skyddade enligt ILO-konvension 169.

EU:s art och habitatsdirektiv fungerar på ungefär samma sätt, fast i stället för ursprungsbefolkning så handlar det om ursprungsdjur och deras livsmiljöer. Direktivet är ett omfattande dokument som ger länder ett särskilt ansvar beroende på dom arter som återfinns inom dess gränser. I Sveriges fall så är vargen en art som faller under direktivet då vi historiskt sätt alltid har haft varg och därmed ökar ansvaret.
Min frågeställning kring dessa skrivelser är vilken av dom som väger tyngst?
Ska samhället ta mest hänsyn till människor eller till djur och natur?

Nu är det ju inte så att det endast är art- och habitatdirektivet som inte efterlevs, det gäller t ex avtal gällande fiskekvoter, skydd av skog eller skrivelser om klimatförbättrande åtgärder.

För att krångla till det ytterligare så har Sverige undertecknat art- och habitatdirektivet, men ILO-konventionen är fortfarande under utredning.

Så min undran är då om inte ett undertecknat art- och habitatsdirektiv väger tyngre än en ännu ej undertecknad ILO-konvention?

När ska avtal ingångna av stater innebära samma ansvar inför lagen som avtal ingångna av dess medborgare?

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s