Lodjurets tofsar.


Ibland får man frågan- vad har lodjuret sina tofsar på öronen till?
Och den gängse uppfattningen är att det har med kommunikation mellan lodjuren att göra.
Man använder tofsarna för att signalera sinnestillstånd, kontaktsökande, parningsberedskap och så vidare.
Och visst ligger det nåt i dessa antaganden, men jag har funderat på detta och har en egen liten teori.

Alla som har eller kommit i kontakt med huskatter vet att katter har morrhår, så som de flesta däggdjur, och man har fått lära sig att kattens morrhår motsvarar hur bred en katt är. Detta för att katten ska våga leta möss i trånga utrymmen. Morrhåren på katter är väldigt känsliga, så de kan med lätthet avgöra om de ska fastna i ett hål eller inte.

Lo-nordens ark

Här ser man ansiktet på ett lodjur, och man noterar de relativt kraftiga men känsliga morrhåren.

Lo-nordens ark-2

Här är samma ansikte, fast nu har jag satt en ram runt ansiktet. Då får man en liten bättre uppfattning om hur breda morrhår den har.

Detta leder mig in på min tanke om tofsarna på öronen.

Om man funderar ett tag på anatomin hos ett lodjur och jämför med andra stora kattdjur, då är den väl mest lik geparden. Den har samma kraftiga bakben, och de jagar på ungefär samma sätt. De smyger sig på sitt byte och gör sedan ett kort utfall, där de förhoppningsvis överrumplar bytet. Om de misslyckas med det  så kan en kortare jakt följa.

Men även om jaktteknik och anatomin är likartade så finns en stor skillnad. Geparden jagar på jordens största grässlätter medan lodjuret jagar i några av jordens snårigaste skogar.

De flesta av oss har väl försökt forcera en tät granskog med allt vad det innebär av granris, björksly och brutna träd. Även om dessa skogstyper numer endast återfinns i naturreservat, så har det varit lodjurets habitat i tusentals år, och den är alltjämt präglad på dessa miljöer.

Och ska ett lodjur jaga på samma sätt som en gepard med ansmyg och attack, då krävs det att lodjuret har 100 procent koll på sin kropp. Även om den har sina morrhår som avgör hur brett det är där den smyger fram, så kan den inte riskera att slå i sin rygg och höft vid en attack.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Här ovan ser man ett lodjur i en typisk position. Likt geparden så har den en förhållandevis hög bakdel. Detta är en anpassning där den kraftiga bakdelen ska ge nödvändig kraft för ett överrumplande anfall. Tänk på att lodjuret ofta jagar i tät skog och nästan uteslutande i skydd av mörkret.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Med ramen runt lodjuret får man en uppfattning om dess kroppshållning. Och det är med denna ram som jag visar min teori om tofsarnas syfte. När ett lodjur smyger i snår och i mörker, då måste den veta exakt vart bakdelen befinner sig, och om den klarar att smyga under en kraftig gren utan att slå i höften. Och som man kan se på bilden så är tofsarna exakt lika höga som bakdelen på djuret. Så min teori är ett tofsarna helt enkelt är morrhår, riktade uppåt med samma syfte som de vanliga morrhåren. Nämligen att inte fastna eller skada sig.

Bilderna är tagna  i hägn på Skansen och på Nordens ark, och jag har helt fräckt laddat ner dem från internet.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s