Vårutflykt på ett berg..


En härlig påskhelg, med varmt väder och god mat avslutades med en liten bergsbestigning. Vi har ett berg här i byns utkant som inbjuder till utflykt. Det är ett riktigt uppstickarberg, med relativt branta backar att ta sig uppför. som alla branta berg är det gammal skog med mycket mossa, på både träd och sten. Det är stora partier med klippblock och rasbranter, så det gäller att se sig för vart man sätter ner sina fötter.

Ett mål med dagens klättring var att återfinna den ”grotta” som vi som barn gjorde spännande dagstripper till för en si så där 30-35 år sedan. Med barnets minnesversion av grottan i åtanke så kändes det spännande att försöka återfinna den.

Jag brukar besöka berget några gånger per år, och varje gång gör man ett litet försök att återfinna hålan, men har aldrig hittat igen den.

Väl uppe på toppen var vi väl förtjänta av en rejäl kopp kaffe och en dos solsken innan  vi skulle påbörja sökandet. Efter lite fusk (ett samtal till pappa) så lyckades v faktiskt hitta det ställe där grottan finns. Efter en titt på omgivning och grottöppning så konstaterades att vi var på rätt ställe, men inte var det lika mycket ”grotta” som man mindes från barndomen inte. En liten trång öppning, och en hålighet som sträcker sig 2-3 meter in i berget. Tyvärr får man konstatera att det är mer av en skreva, än en grotta. Så nu i efterhand kan man fundera på om skulle ha låtit ”grottan” förbli ett barndomsäventyr, med alla dom minnen det innebar, eller om glädjen att finna stället och få en korrekt uppfattning av håligheten var att föredra?


Här ovan: Min bror tittar in i ”grottan”
En bild inifrån håligheten.
Vi hann med en hel del strosande runt på berget, det är så underbart och rogivande att gå bland mossbeklädda stenar, krokiga tallar under en klarblå himmel. Det är aldrig långt till kaffetermosen heller. När vi väl bestämde oss för att återvända hem, så tänkte vi oss en krånglig väg, nämligen längst med rasbrantens botten. Stora stenar varvat med djupa snöpartier och svårgenomträngliga björkrispartier. Men vi hade turen att på vägen ner se två huggormar, en liten brun nyfödd rackare, samt en mer normaltecknad orm, som förmodligen var nåt år gammal.

Denna utflykt får bli inledningen på en utflyktsrik sommar får man hoppas.

 En vårsolande och smått irriterad orm får avsluta detta inlägg..

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s