Här kommer ett kort inlägg om ett för Sverige utrotat hjortdjur, ett djur som vi utrotade någon gång runt 1880. Dess nisch har i vissa delar av landet tagits av den något mindre kusinen tamrenen. Den ren som vi här uppe i norra delarna av landet ser på vinterhalvåret då samerna flyttar ner sina hjordar från dom stora fjällområdena.

Skogsrenen som detta inlägg handlar om är mer anpassad till den nordiska klimatet då dess klövar är större och dom har längre ben. Man kan säga att den är något mer älglik i sin utformning. Den är dessutom större i kroppen. En vuxen hane kan väga 180 kg, vilket nästan är att jämföra med en mindre älgko.

Min text kretsar kring tanken att vi återinför denna art i Sverige, och då har den ett naturligt och outnyttjat habitat i dom regioner söder om renbeteslandet, främst då Dalarna, och Gävleborg, och de omkringliggande länen. Här finns det renlav i enorma mängder. Då denna ren varit utrotad i över hundra år så har renlaven hunnit växa upp rejält och skulle bli utmärkta marker för renen.

Förutom att den skulle fylla en av människan utrotad nisch, så skulle den bli en typ av vågskål mellan rovdjuren, främst då vargen och dom människor som vill ha bort vargen. Ett av dom främsta argumenten för utrotande av varg är ju det att älgstammen reduceras av vargen. Skulle denna skogsren återintroduceras skulle vargen få ett nytt naturligt byte att jaga.

Denna art finns ännu kvar i Finland, om än i allt mindre antal. Tjuvjakt och rovdjur går hårt åt denna lilla grupp och finnarna har sökt hjälp av EU för att bevara arten. En variant av skogsrenen är fjällrenen, den är dess närmaste släkting, men lever som namnet säger på fjället. Denna fjällren återfinns i små områden i Norge.

Visst vore det trevligt om vi i dessa tider kunde återinsätta ännu ett djur som varit av människan utrotat. Ett gott exempel på detta är t ex bävern. Vem skulle inte sakna bävern och dess härjningar om den inte fick finnas?
Om skogsrenen återinfördes skulle den naturligtvis vara helt fridlyst för jakt. Den skulle förmodligen behöva någon form av övervakning i några år, för att skyddas mot både människor och djur. Den stora födotillgången skulle dock gynna en snabb tillväxt av kalvar. Efter 3-4 år skulle man nog våga släppa på bevakningen och införliva den i den svenska naturen.

Varje utrotat och återinfört djur i vår svenska natur är en seger för den biologiska mångfalden.