Så – nu är det 200:de inlägget på den här bloggen ett faktum.

Vad ska då detta jubileumsavsnitt handla om?

Det känns lite spontant som att jag under de föregående 199 inläggen avhandlat det mesta inom natur och miljö.

Det är fiskevägar, det har varit om oljekatastrofer och det har handlat om mystiska sandbyar i norra Ryssland och det har blivit några inlägg om torv.

Men så slår det mig – jag har inte skrivit om mig själv – eller snarare min roll som bloggare. Eftersom man i ett modernt samhälle behöver en stämpel på sig för att lixom passa in – så är det väl dags att sätta den stämpeln nu då.

utopist
aktivist
naturmupp
terrorist
miljövän
tönt
bakåtsträvare
kommunist

Några av de epitet man som förespråkare för natur och miljö råkar ut för. Ska man bli rädd eller stolt? Tja, inte är det någon som skrämmer mig i alla fall, det som kanske skrämmer är hur man kan leva år 2016 och inte värna den natur och miljö man så uppenbarligen lever i.

 

Så när jag nu kollar upp när jag skrev mitt 100:e inlägg så har det tagit 2 år och nästan 5 månader att plita ihop 100 nya inlägg. Inte allt för frekvent, och absolut inte många som läser inläggen. Men som jag skrev i det förra jubileumsinlägget, så är detta en blogg främst för mitt eget kreativa välbefinnande, även om jag det självklart är roligt och egoboostande när man ibland får upp mot 100 besök på en dag.

Jag tänker, då skriver jag, sedan tänker jag vidare.. – Jag har en liten svaghet för detta med tvåtydighet, och kan ha sina nackdelar när man försöker förmå folk att just – tänka vidare

Själv så drömmer jag vidare – en dröm med denna blogg är mer eget material i form av bild – film och egna upplevelser. Därav kategorin – naturen genom objektivet. en alldeles för oanvänd kategori..
Ett bygga ut bloggen till en heltäckande plattform ligger dock bortom en ekonomisk möjlighet – så det får stanna vid tankar och vidareutveckling av andra människors texter och synpunkter.

Det innebär självklart sina begränsningar, och ibland känns det som om man täckt in allt som finns att skriva om.
Men tack vare en värld av kloka, modiga och ståndaktiga medmänniskor så dimper det ner uppslag med jämna mellanrum.

Ett återkommande ämne har som den uppmärksamme kanske noterat -detta med torv och den torvbrytning i synnerhet som hotar den by där jag bor, och det är mina egna marker som torvbolaget vill ta i anspråk.

Jag har till dags dato fått ihop närmare 100 sidor om torv, torvens konsekvenser och torvens klimatpåverkan. Min ringa förhoppning är det nånstans sitter någon och lärt sig lite mer om vilket oerhört miljöingrepp torven är i samhället.

Men – detta är viktigt att förstå – torvens behov i våra kraftvärmeverk kommer av att vi blir allt bättre på att sopsortera. Ju mer plast vi sorterar bort, desto mer ökar behovet av torv. Det vi kastar i soporna är ofta blöta och energifattiga saker så som matrester, och för att dessa ska brinna behövs energi. Tidigare så fanns den energin i dina plastsopor.
Vi ska självklart fortsätta sortera soporna, men är verkligen torvförbränning rätt ersättning?
Jag tycker själv att jag har hittat den perfekta ersättaren till plast och torv i vår sopförbränning, och ersättaren är hampa.
Har skrivit lite om hampans förtjänster i det här inlägget – Hampa, den norrländska tundrans drottning.

Eftersom jag tillhör den skara människor som anser att Sverige måste bli bättre på självförsörjning så är hampan rätt oslagbar som nationell gröda. Med rätt förutsättningar och rätt utrustning blir 0% spill om man odlar hampa.

 

En bild som egentligen inte stämmer överens med texten i övrigt, men jag tycker den säger en del om samhället.

 

Något som börjat intressera mig mer och mer – främst beroende på att min kropp inte mår så bra längre är det här med matens betydelse för hur din kropp mår. Jag bestämde mig redan när jag började med den här bloggen att jag inte skulle avhandla kost och hälsa. Främst beroende på att kosten till stor del av är ideologisk fråga. Men det är nog omöjligt att skriva om natur och miljö, utan att ramla in på detta ibland.
Ju mer jag läser om hälsa, desto mer övertygad Darwinist blir jag – följ evolutionen bakåt om du vill leva ditt liv framåt.

Jag har ett gäng receptbelagda värktabletter till mitt förfogande, men eftersom jag inte tror på den metoden, att dölja smärta i stället  för att bota densamma, så letar jag hela tiden andra möjligheter.
Nu har jag nog hittat rätt – så känns det i min kropp just nu i alla fall.
Jag försöker minimera mitt intag av socker och spannmål. Socker har aldrig varit något för mig, men däremot är jag oerhört svag för spannmål. Men nu är det ett minimum av spannmål, och det intag som sker, det sker främst på förmiddagen. Då hinner jag förhoppningsvis förbränna det mesta innan kvällen.

Jag har även ökat mitt fettintag – då all forskning tyder på att det är nyttigt och nödvändigt för din kropps välbefinnande. Kroppen får energi från tre energikällor, socker (kolhydrater), protein och fett.
Jag har även börjat med ät-tider som överensstämmer med stenåldersmänniskans sovmönster – eller för den delen -det sovmönster som farmor och farfar växte upp med. De dagar jag lyckas med detta är när jag äter frukost 09:00 och middag 17:00 – och en lunch däremellan. Om jag lyckas med dessa ät-tider så innebär det ett matuppehåll på 16 timmar. Exakt på det vis som stenåldersmänniskan levde.
Varför? Jo – för att ge levern en chans att arbeta och tömma den på intag av socker och kolhydrater. När levern får sköta sitt, så producerar den omkring en tesked glukos om dagen, detta balanseras sedan mot kroppens insulinproduktion. Du sänker blodsockret och ger kroppen en chans till läkning och återhämtning.

Västvärlden genomlider någon som fått namnet – det metabola syndromet – vilket resulterar i sjukdomar som diabetes typ 2, hjärt-kärlsjukdomar, övervikt och inflammerade kroppar. Detta på grund av för mycket socker och spannmål – samt att vi äter för ofta.
När du inte äter på 12-16 timmar så påbörjas en process i kroppen som kallas ketos – det innebär att kroppen tar din inlagrade energi från dina fettreserver och använder dessa till kroppens energiförbränning. Ska tillägga att sedan jag började med denna 16:8-metod (i mars 2016) som den kallas, så har jag lyckats med en perfekt vecka, dvs klarat matintervallet från söndag till lördag morgon en (1) vecka. Lördagar har jag alltid lite fria tyglar. Men jag försöker klara 3-4 dagar i veckan med 16:8. Om du vill läsa mer – sök på periodisk fasta.
Förutom detta så mår jag bättre när jag tar tillskott i form av vitamin D3 (egentligen en steriodhormon), Magnesium, omega 3 samt lite zink på kvällskvisten. Borde även ta mer B-vitamin. Motsatsen till omega 3 är omega 6 – en variant som ger inflammationer i kroppen. Omega 6 finns i spannmål och växtoljor.

Orsaken till att jag äter dessa tillskott är flera. att solen ger D-vitamin, det vet vi, men forskning visar att det endast är under sola dagar, juni, juli och augusti – några timmar mitt på dagen denna D-vitaminstrålning når oss nordbor. Att vi behöver mineraler som tillskott beror på vårt intensiva och enformiga jordbruk. I dag gödslas våra åkrar med ett fåtal ämnen och resten är borta ur jorden. Tror man då på evolutionen – så förstår man att det leder till brister, i våra kroppar, i vår natur och i våra vattendrag. Särskilt viktigt är D-vitamin – jag uppmanar alla att ta det som tillskott.

 

För att återvända till naturen. Brunbjörnen som ju går i ide 7-8 månader per år, har länge förbryllat vetenskapen genom det faktum att den har större muskelmassa på våren än när den gick in i i ide på senhösten. Nu när man börja lära sig mer om ketos – då finner man förmodligen orsaken till björnens ökade muskelmassa. För ketos är en oslagbar energiform när det gäller muskelbyggnad

Ketos är ett tillstånd som innebär att kroppen har extremt hög fettförbränning. Även hjärnan drivs då på fett, via ketonkroppar. Dessa är energimolekyler i blodet (liksom blodsocker) som tillverkas av fett i levern och blir bränsle för hjärnan.

För att få igång ketonproduktionen behöver mängden av hormonet insulin i blodet vara låg. Ju lägre insulin, desto högre ketonproduktion. Och när man har en välkontrollerad rejäl mängd ketoner i blodet så är det ett bevis på att insulinet är mycket lågt – och att du får maximal effekt av din lågkolhydratkost. Det kallas optimal ketos.

 

Men för mig är detta en positiv sidoeffekt – mitt primära syfte är minskad smärta, och det funkar. Ju mindre socker jag äter, desto mindre smärta känner jag i kroppen. Min läkare blev lite skeptisk när jag sa att inte behövde förnya recepten – men jag får återkomma när (om) det blir nödvändigt :).
Att jag minskar lite i kroppsomfång är positivt – men jag känner mig piggare och mer alert också.
Jag dock vara ärlig och erkänna att kroppen ibland behöver en stark värktablett – för att ge kroppen chans till en smärtfri vila.

Alla denna läsning har resulterat i att jag än mer vill se ett ökat självförsörjande i landet. Och ekologiskt kött är en av de mest essentiella födoämne vi kan tillgodogöra oss. Jag rundar av detta med hälsa och mat med en länk till ett inlägg jag skrev för några månader sedan – om just köttets betydelse för hälsan.

Du kan inte avhandla mat utan att nämna dryck  – och det är ett kärt ämne i den här bloggen. Och då tänker jag på en särskild dryck, nämligen vatten. Denna gudadryck har jag skrivit om i alla dess former (tror jag), men det finns ständigt utrymme för mer.
Nånting som slagit mig under senare tid är – jag är en bäckromantiker – en vattenromantiker i allmänhet, men bäckromantiker i synnerhet. Vet inte riktigt vad det är, men det är nånting kring bäckens väsen som fångar mig. Jag ser i bäcken livets kamp mot elementen.

Kanske ger bloggens enda försök till en poetisk ådra blandat med ekologiska fakta svar på detta?

En vattendroppe på din nästipp kan upplevas som irriterande
en vattendroppe på dina läppar kan skänka en enorm tillfredsställelse
En porlande bäck, en brusande fors.
Den blanka fjärdens förtrollande skönhet.

.
Diktare och poeter har sjungit sin lovsång till vårt älskade vatten i många
olika varianter.
Kan man verkligen skriva något nytt, något annorlunda,
något oskrivet om det mest omskrivna?
Hur en bäck forsar fram genom block och sten, det är omskrivet

.
Men nyttan med forsen?
Vilken nytta gör en fors i en bäck?
Enkelt uttryckt – ingen fors, inget syre.
Forsen krävs för att syret i luften ska blanda sig med vattnet
likt ett akvariums luftpump kräver vattnet sin fors för sin syresättning.
ett lugnt rinnande vatten är syretappande och syrefattigt.
Ett rinnande vatten förblir så fram till nästa fors.
Men, finns nästa fors i vattendraget? Eller är det bortrensat för flottningens skull?
Du vet väl att så gott som alla svenska vattendrag är förstörda av människans hand?

.
Öringen, vår favoritfisk när det gäller bäckmete lider svårt av forsfria vatten
Öringen, som står still i forsen och låter maten komma till munnen har inga jaktmarker.
Lekbotten, öringens fortplantningsställe, en bäckbotten gjord av stenar,
gärna knytnävsstora stenar.
Lekbotten, en sällsynt och svåråtkomlig del av vattendraget.
Dom få ställen som fortfarande gäller som lekbotten är svårt förorenade
Utan forsande och renande vatten så slammar botten igen av skogsavverkningens sedimentslam.

.
En damm – en romantisk damm i poetens värld, där älskande par möts för att i hemlighet bedyra varandra sin eviga kärlek.
En damm byggd för flottningens eller kvarnens skull är döden för öringens önskan om kurtiserande lek med väntande partner.
Det som människan byggt är för öringen ett oöverkomlig och onaturligt hinder.
En bäcksländas mödosamma strävan krypande uppför bäcken,
möter sitt öde vid dammens vägg.
Uppströms dammen mumsar den glupska gäddan i sig av försvarslösa öringar.

.
Vår värsta fiskesträcka är där snåren växer tätt.
Vår värsta fiskesträcka är där öringen trivs allra bäst.
En av björk, asp, al och annan sly övervuxen bäck är den biologiska mångfaldens dröm.
En dröm för fisk, insekter, fiskar och många sorters fåglar.
En dröm även för oss naturälskande människor som inser naturens behov
av människoovänliga platser.

.
Bäckbiotopens skafferi där näringen formligen ramlar i väntande mun
en plats där krafter ackumuleras inför forsens energikrävande strapatser.
Det eviga kretsloppet där vattendroppen på din läpp söker sig tillbaka,
tillbaka till jordens tusenåriga vattenvägar.
En väg som kantas av många naturliga hinder och passager.
En väg som ska bygga upp syret i vattnet, rena droppen från oönskade ämnen.

.
Där fjällbäckens lilla stril ska mynna ut i älvens möte med havet.
Där fjällbäckens syresättning måste få syrepåbyggnad i sin vandring mot saltet.
Utan forsar i vattnets färd så andas havet med andnöd,
i sitt första möte med fjällbäckens stril.
Ett hav med andnöd är blott en avspegling på den lilla bäckforsens försvunna öde..

 

 

Ett inlägg som jag skrev för 5 år sedan – och som på nåt sätt representerar min romantiska hållning till den lilla bäcken.

Vatten – denna enkla, klara, genomskinliga och rätt smaklösa vätska som vi alla är så omedvetet beroende av, och som vi i väst, och särskilt här i Sverige, tar alldeles för givet. Vatten i drickbar form utgör i princip 0% av allt vatten på jorden. Eller rättare sagt – 0,3% är tillgängligt för oss att dricka av, duscha i, spola ner och tvätta bort med. På många andra håll så är vatten den största orsaken till konflikt, och där vattenbristen är som störst, där är multinationella företag och lägger beslag på alla vattenrättigheter – reservoarer, brunnar, markrättigheter –  så det redan fattiga och törstande folket få betala dyrt för det vatten de har nere under sina fötter. Kriget för att tillskansa sig olja kommer inom kort att vara rena vattenkrig – för när oljan är slut, då är vatten världens nästa krigsorsak.

Länkar till några av de vatteninlägg jag knåpat ihop – vatten på flaska – Bottled life, vatten, den nya oljan – Så lite vatten finns det.

Men som sagt – sittplats vid en bäck, i en skog, vid en brasa, med en termos kaffe – det är livets bästa meditationsplats.

 

 

De tysta ljuden från en stilla natur är lika förtrollande vid en brasa som i en en gammal vildvuxen skog där skäggen hänger långa på knarrande grenar – där mossans svikt ger en viktlös känsla – där lavskrikan sjunger och niger och norpar varsamt korven ur utsträckt hand.

 

Ibland är det tur att man som bloggare är redaktörslös – annars hade den här och många andra inlägg blivit kraftigt nedskurna – om inte helt förkastade.
Det kan ju ha sina fördelar, men det som är en bloggs absoluta fördel är just de fria tankarnas utrymme. Tyvärr blir mina texter en liten spegling av mina ständigt arbetande tankar – tankar som maler och maler. Jag är en sån som en hel del människor har svårt för – kanske för mina starka ställningstaganden, min absoluta övertygelse att varje människa är en egen individ och att varje individ är ansvarig för dess handlingar. Eller så kan det bero på att jag drömmer – och det finns folk som tycker att drömmar är bortkastade stunder.
För mig är ju drömmen själva grunden till något annat, något bättre, och det är just detta som jag är övertygad skiljer miljövänner från konservativa nej-sägare. Dessa nej-sägare saknar förmågan att se och förstå vad som kan finnas bortom horisonten. Vi kan tillsammans ställa om till ett miljövänligare samhälle, vi har alla styrkan att påverka, vi alla är starkare än det mest stenhårda blocket av konservativa bakåtsträvare.

Jag brukar se på människor på tre sätt. Nämligen i samband med koner, eller strutar om man så vill.

• Med en strut på huvudet – så kallad dumstrut
• Med en strut framför ansiktet, med botten mot ansiktet, så man ser världen genom det lilla, lilla hålet i toppen
• Med struten framför ansiktet, fast med det lilla hålet mot ögat – vilket öppnar upp för en större syn på världen

Jag känner mig övertygad om att Darwin tillhörde den kategorin med det lilla hålet mot ögat- och som en som såg på världen med en större syn och med nyfikenhet iakttog allt som fanns i hans synfält. Einstein, Tesla, Newton, Galileo och en massa andra stora tänkare såg nog på världen på samma sätt.
Galileo förresten tror jag återfinns i ett gammalt inlägg i bloggen om just honom – och se jag hittade detta – Galileo och samtiden. Ett inlägg som avhandlar ungefär det jag tänker om strutens placering på den nutida människan.

Just nu drömmer jag om en sån här. Inte nödvändigtvis just den här, men något liknande. Bra Kvalité och hög tillförlitlighet. Svepa över landskapet på jakt efter naturens alla dagliga sysslor, där älgen betar, där sjön ligger spegelblank, där räven smyger bland snåren i jakt på mat. Men det är såna här drömmar som gör en del så upprörda. Det är orealistiska (vilket drömmar bör vara), det är för dyrt (annars vore det ingen dröm) och det är tramsigt. Klipp dig och skaffa dig ett jobb i stället. Eftersom drömmar ofta får anses som samhällsfarliga på ett eller annat sätt – så är det endast du som orkar läsa det här inlägget ända hit ner som vet om min dröm just nu. Avslutar drömkapitlet med den här

 

 

Tänk så häftigt att först flyga ut över landskapet – sedan in i datorn – klippa och redigera – ljudsätta – publicera.. Det är det just det drömmen kring denna blogg handlar om.

Mitt löfte till mig själv är att fota lite mer natur och börja låta naturens skönhet komma till tals lite mer i den här bloggen – som det gamla ordstävet lyder – en bild säger mer än tusen ord  – och även fast ordet ord blev ord 2903 i detta inlägg, så tror jag ändå att bilden säger mer än det jag lyckats förmedla i den här bloggen.

Så med det så börjar jag avsluta firandet av det 200:ade inlägget och tar sikte på nästa stolpe – förmodligen lite mer torv, vatten, skog och fauna – men jag hoppas det blir några nya ämnen i bloggen, annars blir det lite väl långtradigt och enformigt. Som du kanske märker så är jag lite seg i avslutet, och det är mest för att det blir 3000 ord i detta inlägg just, just nu.